Gabriel Rein: Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag, Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1838:

A d m i n i s t r a t i o n.

I. Allmänna Auctoriteter.

1) Riksconseillen, [Государственный совѣтъ], inrättad den 1/13 Januarii 1810 af Kejsar ALEXANDER, utgör det högsta rådslående collegium, som äger öfverlägga och afgifva betänkande öfver nya lagförslager samt andra åtgärder och förbättringar i rikets inre förvaltning, öfver hvilka Kejsaren kan finna nödigt, att inhemta dess utlåtande. Ärender beträffande rikets förhållande till utländska makter äro dock uttryckligen uteslutna från dess befattning. Riksconseillen utgöres af alla fullvuxna Storfurstar, samteliga Ministrarne och andra af Kejsaren specielt till Ledamöter deri utnämnda Statsmän, Generaler och Amiraler, till ett antal af omkring 40 personer. Riks-conseillen indelades ursprungeligen i 4 departementer, nemligen: a) för lagstiftning, b) för militair-ärender, c) för civil- och kyrko-ärender och d) för statshushållning; sedermera har ett femte departement, för Konungariket Polens angelägenheter, tillkommit. Efter målens beskaffenhet behandlas en del af dem uti de särskilta departementerne, en annan del uti conseillens allmänna sammankomster. Vid de allmänna sammanträden förer Kejsaren sjelf ordet och, i hans frånvaro, en dertill särskilt utnämnd praesident; departementerne hafva hvar sin särskilta ordförande och 4 eller 5 Ledamöter. En del medlemmar deltaga blott i de allmänna sammanträden, utan att tillhöra något departement, men alla Departements-Ledamöter deltaga äfven uti plenar-sammanträden. Till befrämjande af målens gång [для производства дѣлъ] uti Riksrådet lyder under detsamma ett Rikscancelli som förestås af en Riks-Secreterare. Vid hvarje departement finnes i samma ändamål en Stats-Secreterare med sina biträden. Under Riksconseillen lyder äfven Supplik-Commissionen, hvilken sönderfaller i 3 Sectioner: a) för klagomål, b) böneskrifter om belöning eller nåd, c) projecter.

II. Den dirigerande Senaten [правительствующiй сенатъ] inrättades år 1711 af PETER den Store och bestod då af Riks-Cancellern, Vice Cancellern och nio Bojarer; efter undergångna åtskilliga förändringar, fick densamme år 1802 sin nuvarande organisation och verkningskrets, samt utgöres af ett obestämt antal af omkring 100 eller 120, ur de tre första rangclasserne, af Kejsaren utsedde Ledamöter. Senaten är den högsta lagskipande auctoritet i Riket, hvars makt endast Kejsaren äger inskränka, den kungör alla Kejserliga förordningar, tillser att de efterlefvas och befordrar dem till verkställighet; alla allmänna domstolar lyda under densamma, den upptager och afgör som öfver-revisionsdomstol alla civil- och criminal-mål, har tillsyn öfver rikets inkomster och utgifter, och bör vårda sig om medel till lättande af folkets behofver, om bibehållande af allmänt lugn och förekommande af laglöshet uti alla förvaltninggrenar. Senatens förnämsta befattning är derföre att vara lagarnes vårdare, хранитель законовъ. Kejsaren är Praesident i Senaten. Ministrarne äro sjelfskrifna Ledamöter, likaså General- och Krigs-Grouverneurerne då de vistas i Hufvudstäderne, och äga de då bivista ej mindre plenar-sammanträden, än departementernes sammanträden, der deras Gouvernementer rörande ärender behandlas. Senaten indelas i nio Departementer; hvarje Departement kan efter målets beskaffenhet utgöra ett odeladt helt, eller sönderfalla i Sectioner. Senaten har sitt säte i Rikets begge hufvudstäder, sex af dess Departementer i St. Petersburg och tre i Moskva. Hvarje Departement har sin särskilta verkningskrets, dels bestämd till ett visst slag af ärender, dels till ett visst antal detsamma underlydande Gouvernementer. Antalet af Ledamöter i hvarje Departement är obestämdt och beror på Kejsarens godtfinnande. Till Pleni-sammanträden förena sig bestämda Departementer, men ej alla; Departementerne i St. Petersburg utgöra tvenne Plenar-sessioner, i Moskva en. Till första Departementets [hvilket residerar i St. Petersburg] befattning, och der alla Ministrar hafva säte, höra allmänna styrelse-åtgärder; det andra, tredje och fjerde, med säte i St. Petersburg, och det sjunde och åttonde i Moskva behandla vädjade civila mål, det femte i St. Petersburg och det sjette i Moskva brottmål, och det nionde i St. Petersburg: Landtmäteri-ärender, межевыя дѣла. Det första, andra och tredje Departementet i St. Petersburg utgöra en pleni-session, det fjerde, femte och nionde den andra; den ena pleni-session i Moskva utgöres af alla tre der befinteliga Departementer. Den första plenar-session i St. Petersburg upptar mål som, genom nådeansökningar om ändring uti Senats-Departementernes vidtagna beslut, kommit till Kejsaren och hvaröfver. Densamme velat höra Senatens utlåtande; mål som fordra stadgandet af en ny lag eller förklaring af en gammal; kronans oeconomie-mål [дѣла сопряженныя съ казеннымъ интересомъ], bekräftar Adelskap, befordrar till civil-rang ända till sjette classen och dömmer öfver Senatorers tjenstefel. Andra plenar-sessionen behandlar sådana mål, som, i anseende till uppkommen olikhet i meningarne inom Departementerne, blifvit till dess decision öfverlemnade. Plenar-sessionen i Moskva förenar begge sessionernes i St. Petersburg functioner, dock med den inskränkning, att den ej upptar kronans oconomie-mål, ej bekräftar adelskap och icke befordrar till rangclass. För att fatta ett beslut böra Ledamöterne i ett departement vara enige; inträffar dissensus, öfverlemnas målet till plenar-sessionens afgörade. Mål kunna afgöras af minst tre Ledamöter. I Senatens allmänna sammankomster gäller ett beslut, då det blifvit fattadt af tvåtredjedelar af de närvarande Ledamöterne. Ifrån Senatens dom får ej vädjas, utom i några få bestämdt utstakade fall. Tillsynen öfver ärendernes lagenliga behandling och fortgång tillkommer Justitiae-Ministern såsom Senatens General-Procurator, hvilken i Moskva och uti de särskilta Departementerne i St. Petersburg biträdes af Öfver-Procuratörer.

Bland andra, Senaten omedelbart underlydande, och med densamma sammanhängande auctoriteter bör nämnas Heroldien, hvars åliggande det är, att förskaffa sig en noggrann kännedom om de adeliga slägterne i riket, att förteckna deras härkomst och vapen uti vapenboken, att upprätta en allmänt register öfver alla adelsmän, och öfver de af adeln till undfående af civil-tjenst föreslagne candidater, utfärda diplomer öfver tilldelade värdigheter, nådebref och privilegier, samt att föra räkning öfver de för dessa nådevisningar inlupna summor.
Elektronisk form: Pauli Kruhse (2009).

Föregående sida | Innehållet | Följande sida