Gabriel Rein: Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag, Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1838:
Ståndsförhållanden.
Rysslands befolkning indelas i anseende till stånd, samt deraf beroende pligter och rättigheter i I Adel, II Presterskap, III Borgarestånd och IV Bondestånd, eller som de två sista classerne i den Ryska lagstilen kallas: Stads- och Landt-innevånare.
I. Adeln utgöres af Furstar eller Knjäser, Grefvar, Friherrar och Adelsmän utan särskild titel; alla åtnjuta dock lika rättigheter, och innehafva icke någon särskild rang genom sitt adelskap. Adelskapet är antingen ärfteligt eller personligt. Den ärfteliga adeln delas i sex classer: a) Genom formeligt diplom och stadfästadt vapen af Ryska Regenter i adeligt stånd upphöjda familjer. Denna class kallas i den Ryska curialstilen verkelig adel (дѣйствительное дворянство). b) Krigsadel, personer af borgerlig extraction, som tjenat sig upp till officersgrad, jemte deras efterkommande, c) De åtta första civila rangclassers adel. d) Utländska familjer, som inom Ryska adelsståndet blifvit upptagna, e) Med särskilda adeliga titlar af Ryska Regenter begåfvade familjer: Furstar, Grefvar, Friherrar. f) Gammal adel: sådana familjer, som kunna bevisa, att de i hundrade år, eller derutöfver hört till adelsståndet, ehuru de ej förmå uppgifva, när denna upphöjelse skett. Ärfteligt adelskap förvärfvas: 1) genom diplom; 2) genom i statens tjenst vunnen rang; 3) genom erhållande af en Rysk orden uti andelig, militair eller civil befattning. Äfven handlande, som före den 30 October 1826 blifvit Ryske Riddare, åtnjuta samma förmon. 4) I händelse far och farfar innehaft personligt adelskap och tjenat staten i minst 20 år hvar, kan sonen, efter uppnådd myndig ålder och sedan han i statens tjenst ingått, göra anspråk på ärftelig adel. Krigsadel öfvergår blott på de officersbarn, som efter fadrens upphöjelse till officersgrad blifvit födde; i brist på sådana, äger närmaste slägtinge, fader, moder, farfar eller morfar o. s. v. välja bland de förut födde sönerne en, på hvilken adelskapet kommer att öfvergå. Då åtta första civilclassers adel går äfven i arf till de barn, som före fadrens upphöjelse blifvit födde. Till bestämmande af det genom vunnen rang förvärfvade adelskap, infördes af Kejsar PETER den Store d. 24 Januari 1722 en rangordning, bestående af 14 classer, genom hvilken militair- och civil-embets- och tjenstemännens anseende och värdighet i staten bestämmes. Dessa fjorton classer äro: 1) General-Fältmarskalk och Riks-Canceller. 2) General af Cavalleriet eller Infanteriet, — Verkeligt Geheime-Råd. 3) General-Lieutenant, — Geheime-Råd. 4) General-Major, — Verkeligt Stats-Råd. 5) Brigadier (numera ur bruk), — Stats-Råd. 6) Öfverste, — Collegii-Råd. 7) Öfverste-Lieutenant, — Hof-Råd. 8) Major, — Collegii-Assessor. 9) Capitain, — Titulair-Råd. 10) Stabs-Capitain, — Collegii-Secreterare. 11) Skepps-Secreterare (ur bruk). 12) Lieutenant, — Gouvernements-Secreterare. 13) Under-Lieutenant, — Senats Registrator eller Provincial-Secreterare (begge ur bruk). 14) Fändrick, — Collegii - Registrator. De fyra första classerne medföra det personliga epithetet Excellens, de 8 första i civilväg och alla 14 i militair-tjenst ärftelig adel, hvilken dock blott öfvergår på lagliga efterkommande. Militärsperson, som öfvergår i civiltjenst med lägre rang än den åttonde classen, bibehåller icke dess mindre ärftligt adelskap. Från utrikes ort ankomna adeliga personer, som aflagt Rysk medborgare ed, få blott i mon af Ryska Kejsarn och riket gjorda tjenster, eller i förhållande till den rangclass de i Rysk tjenst vunnit (не иначе какъ по заслугамъ, оказаннымъ Россiйскому Государю или Государству, или по достиженiи чиновъ), till godo njuta sitt adelskap; men Polska ock Finska adelsmän, om de ock icke i egentelig Rysk tjenst ingått, anses lika med Ryska adelsmän. — Ofrälse qvinna, som ingår äktenskap med frälseman, erhåller frälseprivilegier; ofrälseman, gift med frälseqvinna, förblir för sig och sina barn, ofrälse, men hustrun bibehåller personlig frälserätt. Ofrälse qvinna, som förr varit gift med frälseman, sedan med ofrälse, bibehåller likaledes personlig frälserätt. — Personligt adelskap vinnes antingen genom särskild Kejserlig nåd eller genom i civil tjenst uppådd 9—14 rangclass, och öfvergår äfven till hustrun. — Uti de i hvarje Gouvernement inrättade Adels-Matriklarne, hvaruti de derstädes bosatte Adelsmän äga låta anteckna sig, inskrifvas desamme efter tre classer: 1) Furstar, Grefvar, Friherrar och gammal adel; 2) genom formeligt diplom till adeligt stånd upphöjda; 3) rang- eller tjenste-adel.
Adeln inom hvarje Gouvernement äger att hvart tredje år, med Gouverneurens tillstånd och efter dess föranstaltande, sammanträda till allmänt möte, för att: 1) välja de tjenstemän, som böra förvalta adelns allmänna ärender i Gouvernementet; 2) föreslå Candidater till en del civila tjenster; 3) rådslå om sådana ärender, hvaröfver Regeringen kan finna för godt, att infordra utlåtande; 4) öfverlägga om sina gemensamma angelägenheter; 5) hos Regeringen genom Gouverneuren anmäla sina andraganden och önskningar, eller i vigtigaste fall omedelbart vända sig till Majestätet. I dessa möten äga endast deltaga Gouvernementets godsägare af ärftelig adel, oförviteligt uppförande, som uppnått 21 års ålder och tillhöra någon rangclass, under ordförandeskap af den af adeln föreslagne, ibland tvenne Candidater af Regeringen, för tre år, utsedde Gouvernements Adelsmarskalken. Utom ordinaira möten, kunna ock, der behofvet så fordrar, med vederbörligt tillstånd, urtima sammankomster äga rum. På bestämda tider sammanträder äfven adeln i hvarje krets (härad), under ordförandeskap af kretsmarskalken. Gouverneuren i Gouvernementet får ej bivista adelns sammankomster, för att genom sin närvaro ej hindra discussionerne; men Gouvernements Procuratorn bör vara närvarande, för att meddela upplysningar i lagskipningsväg, utan att dock äga rösträttighet.
Adelns personliga rättigheter äro antingen allmänna för hela adeln, eller särskilda, dels för den ärftliga, dels för den personliga adeln.
I. Allmänna rättigheter: Frälseman äger: a) att efter fritt val inträda i statens tjenst och åter lemna den, äfvensom att hos utländska magter ingå i tjenst, den han dock genast bör lemna, enär fäderneslandet, vid påkommande behof, återkallat honom; b) att dömas af sina likar. c) Har han begått brott som angå lif och ära, hänskjutes domen, förän den verkställes, till Kejsarens skärskådande och stadfästelse. Frälseman njuter befrielse d) från kroppsstraff, e) från personliga utskylder, f) från skyldighet att inträda som rekrut, g) från inkvartering i sina sätesgårdar på landet (помѣщичiй домъ). Han äger h) att en gros försälja och till annan ort transportera productionerne af sina gods och egendomar, samt att, enär han icke är tjensteman, låta inskrifva sig i något handelsgille och jemte bibehållande af sina adeliga privilegier, emot erläggande af de föreskrifna utskylderne, åtnjuta de gillet beviljade förmåner; i) att till husbehof låta bränna bränvin, hvilken rätt annars endast tillkommer kronan, och k) att, äfven då han ej är tjensteman, bära uniform.
II. Särskilta privilegier: 1) För den ärftliga adeln: a) ärftelig adelsman äger lagligen förvärfva, besitta och till sina efterkommande i arf lemna all slags lös och fast egendom, icke undantagne lifegna, så väl med som utan åtföljande jord, (всѣ безъ изъятiя роды имуществъ движимыхъ и недвижимыхъ, не исключая и крѣпостныхъ людей съ землею и безъ земли); blott med den inskränkning, att frälseman, som icke bekänner sig till den Christna läran, icke heller får äga Christna lifegna. Frälseman äger b) begagna sina jordagods med allt hvad inom deras gränsor ofvan och under jord, i vattnet, vid sjön och hafskusten befinnes; c) på sina gods anlägga köpingar, fabriker och manufacturer, samt, enligt beståndande lagar, låta hålla marknader; d) med sin förvärfvade egendom förfara efter behag, men, hvad dena ärfda beträffar, så är han bunden vid lagens stadganden. e) Har adelsman blifvit straffad med degradation till soldat, bör han icke dess mindre bibehållas i full förvaltning af sin lösa egendom oeh af den del af fasta egendomen, till hvars åtnjutande icke fordras adeliga privilegier; men fast egendom med underlydande bönder och lifegna öfverlemnas, att af förmyndare förvaltas, intill dess han tjenat ut sitt straff eller dött, då egendomen i förra fallet återlemnas till hans disposition, i det sednare öfvergår till hans arfvingar. 2) Bland privilegier för den personliga adeln böra nämnas: a) Rättighet att i sina hus i städerne anlägga handtverks- och manufactur-rörelse. b) Personer af handelsyrket, hvilka genom erhållen rang blifvit hugnade med personligt adelskap, och till följe deraf före förordningen af d. 13 Oct. 1804, då härom annorlunda stadgades förvärfvat sig landtegendom med lifegna, bibehålla dem till sin död, men lemna dem icke i arf till sina efterkommande. 3) Köpmän, som genom rang eller orden erhållit personligt adelskap, äga på, sina egendomar, till jordbrukets befordrande, upptaga af ärftliga adelsmän frigifna, annorstädes icke inskrifna personer. d) Adeliga personer som, förr än d. 11 Junii 1814 annorlunda förordnades, förvärfvat sig lifegna utan jord, få bibehålla dem, under sin lifstid, men ej förärfva dem till sina efterkommande. e) Personlig adelsman, som genom arf kommit i besittning af jordagods med lifegna, bör försälja dem inom ett halft år.
Adelskap förloras genom 1) edsbrott, 2) förräderi, 3) röfveri, 4) stöld, 5) förfalskningsbrott (лживые
поступки), 6) i allmänhet genom sådana brott på hvilka, enligt lag, ärans förlust och kroppsstaff följer, samt 7) genom förförande eller retande till ofvanupptagne brott. — Adeln uppges till omkring 200,000 eller 220,000 familjer.