a) Kronobönderne odla kronans jord, den de utan tillstånd icke få lemna, och hvaraf minst 15 dessätiner *) böra belöpa sig på en mansperson, samt erlägga utom de för alla bönder gällande praestanda, för hvarje sådan person en grundskatt (оброкъ), hvilken i de särskilta gouvernementerne är olik, i några 3 Rub. Banco Assign., i andra 2½, i andra 2. De få handla med spanmål och andra på deras jord odlade och producerade varor. Hvarje särskildt byalag af kronobönder utgör en för sig bestående samhällighet,berättigad att hålla sina lagliga sammankomster (мрской сходъ), för att träffa val af byatjenstemän samt besluta om andra byalaget rörande angelägenheter. Flere byalags förening bildar ett district (волость). Ibland kronobönder väljas bisittare till kretsdomstolarne, samvets- och landt-rätterne. Ringare tvister dem emellan afgöras af deras årligen valdehufvudmän [головы] äldsta, Staroster. Ett eget slag af kronobönder utgöra formännen (ямщики), hvilka icke betala obrok, utan deremot äro skyldige, att hålla skjutshästar tillreds för resande, och på sådana ställen, der de icke kunna förses med kronojord, åtnjuta handelsprivilegier. I allmänhet under samma rättsförhållanden som kronobönderne, stå kronans fabriks- och bergverks-bönder, dock sålunda, att de i stället för obrok, ofta äfven för andra utskylder, böra praestera personliga onera och dagsverken.
————
*) En dessätin (десятина) 80 Ryska famnar (саженъ) lång och 30 bred, eller 2400 i qvadrat; i det närmaste 2 1/5 tunnland.
b) Odnodvorzer anses för efterkommande af fordna krigare, (t. ex. strelitzer), af särskilda grader, hvilka för bevisade tjenster, af staten blifvit belönade med någon jordalott. De bosatte sig på desamma uti från hvarandra skiljda gårdar, och kallades derföre, till åtskillnad från andra bönder, som vanligen bo tillsammans i stora byar, однодворцы, enstaka boende. Till deras stånd sällade sig sedan gamla adeliga familjer, hvilka söndersplittrat sina gods genom delning bland talrika efterkommande. De betala, i likhet med kronobönder, koppskatt och obrok, samt ställa rekruter, dock så, att de sjelfve äga ibland sig utse dem, som böra ingå i krigstjenst, och att deras tjenstetid endast räcker i 15 år, i händelse de icke genom sitt förhållande ådragit sig strängare straff, och sålunda gjort sig ovärdige detta företräde. Sina mindre tvister äga de låta afgöra genom sig emellan valde äldsta, Staroster. Utom den kronojord de odla, hafva de ock rätt, att förvärfva egen jord, äfven med lifegna (sedan den 25 Maji 1809 Odnodworzerne väl icke mera få förvärfva nya lifegna, men behålla dem de förutägt), och att dermed förfara enligt beståndande lagar; men den af kronan dem tilldelade jord få de ej försälja, utan högst på ett år bortarrendera. Icke heller får kronojorden fördelas bland flere arfvingar, utan bör det genom lottning bestämmas, hvilken af arfvingarne, efter förra ägarens död, kommer att besitta jorden, samt ansvara för utskylderne. Talrikast är denna class i Lilla Ryssland, samt i Kursk och Woronesch.
c) Colonister hafva från utrikes ort, dels af kronan, dels af privata godsägare, blifvit inkalladei och odla den dem, dels af kronan, dels af privata, tilldelade jord, emot vissa å deras sida åtagne förbindelser. De äro försäkrade om fri religionsöfning, för all tid befriade från krigstjenst och medborgerliga tjenster till staten, samt, på tio år, från utskylder till kronan. Efter frihetstidens förlopp erläggas af dem de vanliga utskylderne, och godsägare böra svara ej mindre för deras, än för sina lifegna bönders koppskatt till kronan. Contracter mellan godsägare och colonister få blott på 20 år afslutas, och böra vara bekräftade af Inrikes Ministerium. Efter fullgjordt contract få privata ägares colonister flytta till andra gods, men icke så kronans. De äga ock att förvärfva egen jord, dock utan lifegna, och böra, i händelse de åter vilja lemna riket, ovillkorligen föryttra den.
d) Förlänings- eller Appanage-bönder äro bosatte på de Kejserliga familje-godsen, och lyda under en särskild förvaltning, hvars öfverste chef är Ministern för det Kejserliga huset. För den jord appanage-bönderne odla, åligger dem, i förhållande till jordens storlek, att erlägga skatt och praestera andra onera, hvilka användas till det Kejserliga hofvets och den Kejserliga familjens underhåll. För öfrigt lyda appanage-bönderne under samma rättsförhållanden, som Kronobönderne.
e) Oberoende jordbrukare hafva uppkommit af frigifna lifegna, medelst tvenne af Kejsar ALEXANDER, d. 12 December 1801 ock 20 Februarii 1803 gifna ukaser, derigenom att uti den förra åt hvarje Rysk undersåte, med undantag af privata personers lifegna, tillades rätt att köpa och äga jord, och uti den sednare denna rätt uttryckeligen äfven tillades de frigifne, hvilka förut varit skyldiga att egna sig åt borgerliga handteringar eller statens tjenst. Till följe af dessa författningar kunna i de oberoende jordbrukarenes stånd inträda: 1) alla af sina herrar frigifne, om de förvärfva jord, äfvensom om de redan förut idkat annan näringsgren och sedermera vilja öfvergå till jordbrukare classen; och 2) sådana frigifna, hvilka, tillika med friheten, af sina herrar fått emottaga såsom egendom den af dem odlade jord. Fördrag, som emellan godsägare och hans bönder, angående deras befrielse, blifvit ingångne, föreläggas genom adels-marskalken och Inrikes Ministern Kejsarens egen stadfästelse, och förblifva gällande om ock godsägaren före stadfästelsen skulle aflida; men i händelse de sålunda friblefne bönderne icke uppfylla de åtagne förbindelserne, återfalla de till sin förra lifegenskap. Äro lifegna bönder jemte jorden af godsägaren förpantade till kronan eller privata personer, kunna bönderne, med pantinnehafvarens samtycke, åtaga sig godsägarens skuld, och göra dess betalning till vilkor för sin frihet. Oberoende jordbrukare betala koppskatt och ställa rekruter, men erlägga ingen obrok eller grundskatt, emedan jorden den de odla tillhör dem sjelfve. De hafva full ägande rätt till densamma och kunna derföre i större eller mindre delar sälja, lemna i arf och förpanta den, blott med den inskränkning, att den ej styckas i mindre delar än 6 dessätiner. De äga att utan särskildt tillstånd flytta från ett gouvernement till ett annat, blott de derom hos gouvernementets kamerala styrelse, det såkallade Kameral-hofvet, göra anmälan. I Östersjö-provinserne är lifegenskapen upphäfven: i Estland 1816, i Kurland 1819 och i Lifland 1820; bönderne derstädes äro således personligen fria, men de äga sjelfve icke någons jord, utan odla som landbönder adelns gods.
f) Beroende jordbrukare. I detta stånd kunna inträda personer som erhållit personlig frihet af sina herrar, och icke ännu annorstädes blifvit inskrifne, äfvensom fria bönder, genom flyttning till sådan jord, som tillhör köpmän, hvilka kommit till åtnjutande af personligt adelskap. De afsluta bestämda contracter om sina åligganden och rättigheter med ägarene på dessa gods, men högst på sex år, och underlyda för öfrigt de det fria bondeståndet i allmänhet föreskrifna stadganden.
g) Landbönder, hälften-brukare, vanliga i G. Wologda, der hvar och en jordägare, af hvad stånd han vara må, på en tid af sex till tjugu år, enligt bestämdt afslutade contracter, får till fremmande upplåta sin mark att bearbetas.
h) Tatariska jordbrukare i Taurien, stå i det närmaste i samma förhållande som landbönderne i Wologda.
L i f e g n a. Till denna class höra: 1) alla genom Kejserlig donation åt privat person, såsom egendom, öfverlemnade bönder och deras efterkommande; 2) sådana personer, som, före förbudet af år 1781, såsom lifegna låtit inskrifva sig under någon godsägare, jemte deras efterkommande. (Numera får dock ingen fri person, äfven om han sjelf önskade det, blifva lifegen). 3) Hittebarn och barn af obekant härkomst, som före sitt tionde år blifvit upptagne och uppfostrade af personer, hvilka äro berättigade att äga lifegna; likväl blott i den händelse att fosterföräldrarne vilja låta dem blifva lifegne. Lifegenskapen går i arf på barnen från fadren, äfven om modren vore en fri person; blott i den händelse öfvergår lifegenskapen från modren på barnen, om de äro oäkta. Friboren qvinna, som ingår äktenskap med en lifegen, förblifver icke dess mindre personligen fri; men lifegen qvinnas äktenskap med fri man förskaffar henne friheten, och mister hon densamma icke ens då, om hon ingår nytt äktenskap med lifegen man. Erhåller lifegen man frihet, tillfaller den, i och med detsamma, äfven hans hustru. Lifegen får ej ingå äktenskap utan herrns tillstånd, denne får dock icke heller tvinga sina lifegna att mot sin vilja träda i gifte. Lifegna af begge könen och hvarje ålder äro skyldige sin herre obrottslig lydnad i allt som icke strider mot Rikets allmänna lagar. Begår lifegen, på sin herres befallning, olagliga handlingar, straffas han som medbrottsling. Herrn äger begagna de honom underlydande lifegna antingen till sin betjening, eller vid jordbruket och andra arbeten på sina gods, af dem uppbära obrok för den jord dem till eget underhåll blifvit anvisad, dock med vilkor, att de lifegna icke råka på obestånd genom för stora pålagor, att de för herrn icke arbeta mera än tre dagar i veckan, icke på sön- och högtidsdagar. Godsägaren har rätt att antingen sjelf afstraffa sina lifegnas alla förseelser och deras motsträfvighet, eller att till bestraffning aflemna dem till tukthuset; dock får han ej stympa dem, ej straffa dem till lifvet, ej låta svälta dem ihjäl. Föröfvar lifegen brott, underlyder han Rikets allmänna domstolar; dessa skydda honom ock i hans ägande rätt till lösegendom. Likaså, om ett gods genom ägarens förvållande, råkar i förfall och bönderne belastas med odrägliga skatter, eller om de annars behandlas med hårdhet, åligger det Gouvernements-styrelsen, att fråntaga ägaren förvaltningen af hans gods och förordna om en förmyndarestyrelse. Öfverbevises godsägare för ett grymt och orättvist förfarande mot sina underhafvande, kan han ock, på Kejsarens eget förordnande, öfverlemnas åt brottmålsdomstolarne. Utom utskylderne till herrn, bör lifegen till kronan erlägga koppskatt, i sin tour inträda som rekrut, äfvensom han är pligtig till andra skyldigheter, som militair-transporter, inqvartering m. m. Godsägare får lemna sina lifegna till annan person att undervisas i något handtverk och uppfostras, mot viss betalning tillåta dem, att lemna godset, för att, på egen hand, annorstädes genom dagsverke, handtverk, kramhandel o. s. v. förtjena sig sitt uppehälle; men får ej bortarrendera dem åt fremmande man till arbete i bergverk, icke heller sälja dem på marknader och handelstorg. Godsägare bor förse sina lifegna med tillräckelig jord för sitt underhåll, minst med 4½ dessätiner på själen [на душу: troligen "manlig själ"]. Kan godsägare icke förse dem med tillräckelig jord, flyttas de till kronojord, och blifva kronobönder. Inträffar missväxt och behof, så är godsägaren skyldig, att understöda sina underhafvande, och sörja för deras uppehälle; för hvar lifegen, som för sin bergning nödgas tigga, böter herrn med 5 Rub. Banco Assignationer. Kunna de icke betala sina kronoutskylder, bör herrn göra det för dem; äfven åligger honom att vid rättegångar åtaga sig deras sak. Lifegna bönder få ej äga något slags fast egendom; ej mindre den jord, de till sitt underhåll odla, än de åbyggnader, de bebo, tillhöra godsherrn; dem i arf tillfallna jordagods försäljas för deras räkning; men väl få de, med vederbörligt tillstånd, idka handel och annan näring, samt i allmänhet förvärfva lös egendom.
En från de förut uppräknade skiljd class af inbyggare utgöra de nomadiserande, jägare- och fiskare-folkslagen i Sibirien, såsom Kalmucker, Baschkirer, Woguler m. fl. I stället för koppskatt erlägga de årligen en viss qvantitet pelsverk, eller dess värde i penningar. Rättegångsmål dem emellan, med undantag af gröfre brott, afgöras af deras höfdingar eller stamäldsta. De kunna, likasom alla andra Ryska undersåter, bekänna sig till hvilken religion de vilja; men äro de ej Christna, och önska öfvergå till Christendomen, böra de antaga den Grekisk-Ryska läran. Som privilegium få de bereda bränvin af stomjölk, oaktadt bränvinsbränningen i övrigt är kronans monopol.
Till Sibiriens invånare höra sluteligen de dit landsförviste. De äro af tvenne slag: a) grofva brottslingar, b) mindre förbrytare och landstrykare. De förre begagnas till arbete uti grufvorne, i G. Irkutsk, hvilka de vanligen först med sin död lemna, eller uti kronans saltsjuderier och bränvinsbrännerier. De stå under Gouverneurens af Irkutsk öfversta tillsyn, och hafva 36 Rubel Banco Assignationer på person till sitt årliga understöd sig anslagne, af hvilken summa, i anseende till de i Sibirien ytterst låga priserne på lifsmedel, ungefär hälften kan besparas. Denna besparing användes, i händelse brottslingen blott på någon tid blifvit till straffarbete dömd, och han efter 4 eller 6 års förlopp visar bättring, till uppköp af jord och byggnadsvirke, hvarpå den brottslige får bosätta sig och, emot de föreskrifne utskyldernes erläggande, åtnjuta samma rätt, som andra jordbrukare, dock så att han för alltid är fästad vid sin jord. Ringare förbrytare och landstrykare, som blifvit förvisade till Sibirien, erhålla genast vid sin ankomst ouppodladt land att bebruka, en boning, åkerredskap, nödiga kreatur och utsädesspanmål. Större delen erhåller äfven vissa friår från utskylder, efter hvilkas förlopp de åtnjuta samma rättigheter och bära samma onera, som andra kronobönder; dock få de ej lemna den dem anvisade boningsplats.
Elektronisk form: Pauli Kruhse (2009).
Föregående sida | Innehållet | Följande sida