Gabriel Rein: Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag, Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1838:

Statsförfattning.

Rikets grundlagar:

Såsom basis för den i Ryssland beståndande samhällsordningen, och hvilka derföre af Statistici blifvit räknade till Rikets grundlagar, gälla följande stadganden:

I. Storfursten IVAN WASILJEVITSCH I:s Riksordning om rikets odelbarhet; enligt hvilken den i Ryssland förut af Regenterne öfvade sed, att dela riket i mindre furstendömen och med dem försörja sina efterkommande, förbjudes, och blott en Herrskare öfver hela Ryssland erkännes som laglikmätig. Hvad år detta stadgande utkommit, är outredt, några uppge året 1466, andra 1475, 1476 eller 1477; dess giltighet som grundlag har dock af alla efterföljande Herrskare blifvit erkänd.

II. Bekräftelse-acten af Romanovska husets den 21 Febr. 1613 skedda val till Ryska thronen, [Грамота о избранiи на царство], daterad i Maji månad samma år, hvarigenom Tsaren MICHAËL FEODOROVTSCH ROMANOV af de i Moskva församlade ständerne, bestående af 3 Metropoliter, 3 Erkebiskopar, 2 Biskopar, 16 Archimandriter, 14 Igumener, 4 Munkar, 3 Protopoter, 5 Poper, 17 Bojarer, 48 Höge Statsembetsmän, 55 tjenstfria män af högt stånd, 3 Tatariska Magnater och 44 Deputerade af Städerne, stadfästades som Rysslands Beherrskare; och honom, hans rättrogna Gemål och Efterkommande tillades oinskränkt herrskaremagt; ständernes häfdvunna rang och egendom bekräftades, den Grekisk-Catholska läran förklarades för rikets herrskande Religion, och Moskva för Rysslands hufvudstad [царствующй градѣ].

III. Kejsarinnan CATHARINA I:s Testamente af den 6/17 Maji 1727, i hvars 13 §. stadgas att en person, som förut bär en annan krona, ej får bli beherrskare i Ryssland samt stadgandet i Romanovska husets valact, att Rysslands regent bör bekänna sig till deri Grekisk-Ryska läran, förnyas. Ehuru sedermera Finland och Polen blifvit förenade, och dessa länder, såsom för sig beståndande delar, bibehållit sin egna särskilta styrelse, men för öfrigt äro oskiljaktiga från det Ryska Kejsaredömet [Императорскимъ Всероссiйскимъ Престоломъ нераздѣльны сутъ престолы Царства Польскаго и Великаго Княжества Финляндскаго], bör dock CATHARINA I:s stadgande ej kunna anses att till kraft och verkan hafva upphört, emedan detsamma endast tyckes hafva åsyftat souveraina stater, och velat förhindra att Rysslands Beherrskare derigenom, att han derjemte regerade öfver en annan souverain stat, icke måtte föranledas att, till skada för Riket, i längre tid vistas utom dess gränsor och sålunda försumma dess styrelse.

IV. Kejsarinnan ELISABETHs Manifest af den 26 Oct. (7 Nov.) 1742, hvarigenom Kejsarinnans systerson Hertigen af Holstein-Gottorp Carl Peter Ulric förklarades för Storfurste och Thronföljare af Ryssland, och thronföljden, sedan den manliga linien af Romanovska huset, med kejsar PETER II, dött ut, flyttades på den manliga grenen af qvinnolinien, hvari den sedan gått i arf.

V. Kejsar PAUL I:s Successionsordning, affattad 1788 och promulgerad den 5/16 April 1797, som förordnar om thronföljden i rakt nedstigande led efter förstfödslorätten och med företräde af den manliga linien framför den qvinliga; nemligen sålunda i att äldste Sonen och hans manliga afkomma äro närmast berättigade till thronen, derpå andra Sonen och dess manliga efterkommande, tredje Sonen o. s. v. Har Sönernes hela manstam dött ut, följa den sist regerande Kejsarens efterkommande på qvinnolinien, med iakttagande af samma ordning, att den äldre grenen föregår den yngre och det manliga könet det qvinliga, likväl så, att den qvinliga arftagerska från hvilken arfsrätten till thronen utgår, har företräde framför sina manliga efterkommande. Efter denna gren följer äldsta sonens qvinnolinie, derpå de öfriga sönernes, sedan den äldsta och vidare de följande döttrarnes manliga och qvinliga linie. Den yngre systern har icke ens i den händelse företräde framför den äldre, om hon äger söner och den sednare saknar dem; men den yngre brödren ärfver alltid framför den äldre systern. — Inträffar det att thronen genom arfsrätt tillfaller en gren af qvinnolinien, hvilken redan herrskap på en annan thron, så bör den till arf berättigade person välja mellan den förut intagna och Ryska thronen, och, i händelse hon bestämmer sig för den sednare, för sig och sina efterkommande afsäga sig den förra, äfvensom, jemte sin blifvande efterträdare, före tillträdet antaga den Grekisk-Ryska läran. I motsatt fall öfvergår arfsrätten till den enligt lag närmast berättigade person. Kejsare eller Kejsarinna bör vid sitt tillträde till regeringen förplikta sig till ofvannämnde stadgandens bibehållande. Genom denna förordning bör PETER den Stores, den 5/16 Febr. 1722 gifna och 1731 af Kejsarinnan ANNA ytterligare bekräftade Successions-ordning, enligt hvilken det berodde på Kejsaren att, oberoende af förstfödslorätten och andra restrictioner, utnämnna och bestämma sin efterträdare, anses vara till kraft och verkan upphäfven.

VI. Kejsar ALEXANDERs additionella artikel till Successions-ordningen, gifven den 20 Martii (1 April) 1820, enligt hvilken barn, härstammande från ett af en Rysk prins eller prinsessa med en person af icke furstelig souverain börd ingånget äktenskap [съ лицемъ неимѣющимъ соотвѣтственнаго достойнства, т.е. непринадлежащимъ ни къ какому царствующему или владѣтельному дому] äro uteslutna från thronföljden.
Elektronisk form: Pauli Kruhse (2009).

Föregående sida | Innehållet | Följande sida