2. §.
Så snart menniskiorne förökades, drefwos de af sina särskilta böjelser, nöden och beqwämligheten, at utwälja sig skiljacktige näringar och handteringar. Desse hafwa småningom spridt sig i så många grenar, at, så framt de icke rätt åtskiljas sins emellan, och de, som äro af en art, åter klokt sammanjämkas och rätt insättas, hela landets wälmåga därigenom kan lida och aftynas; som deremot deras rätta förknippning gier både täckt anseende, och margfallig båtnad. I gemen fördelte de sig tidigt nog i twå hufwudstammar, Lands- och Stads-Hushålningen, af hwilka hwardera har sina särskilta syslor, som antingen helt och håldne höra den til, eller ock hos den andra allenast få wara et biwärck; men som tillika så kärligt omfamna hwarannan, at en altid understödjer och ophjelper den andra. Stadsmanna handteringen består förnämligast dåruti, at förädla jordens afkastning, och sätta den i rörelse, at skaffa det öfverflödiga ut, och däremot inhämta andra til nytta och beqwämlighet tjänande waror. Här hafver altså handeln och handaflögder sit rätta säte, hvilka fordra åtskilliga rättigheter, som Landtmannen icke behöfwer, hwarjehanda inrättningar, Collegier och Sällskaper, under nödig styrsel och strängare politie opsikt. Och som Städerne således äro nödige medel til menniskiosläktets uppehållande, beqwämlighet och säkerhet, så måste deras anläggande wara ibland de äldsta menniskliga opfinnelser. Oss möta ock redan för syndafloden spår däraf, och därefter begynte både Sems och Chams afkomna at bygga sina Städer. Man kan ock näppeligen begripa, at något Folk warit så oförståndigt, och aldeles förkastat en til sin wälfärd så uppenbart tjänande sak, utom hvilken samhället swårligen kan begå sig. Därföre, ehuruwäl någre fornskrifvare påstå, at de gamla Scyther, som fordom innehade hela nordöstra delen af Europen och Asien, icke wårdat sig om Städers upbyggande; så kan dock detta föregifwande få mycket mindre äga bestånd, som andre rätt så trowärdige gamle häfdeteknare namngifwa åtskilliga deras städer; och som en och annan ännu i wår tid, i yttersta delen af Ryssland och det angräntsande Tartariet, som tros wara de gamle Scythers Fädernesland, sedt däraf tydelige qwarlefwor och lämningar. De förre måste altså tala i jämförelse emot de Romares och Grækers präktiga Städer. Sådane woro icke Scythernes. Utan här bodde, i stället for prakt och yppighet, den gamla enfaldigheten. De woro orter, där flere Familier under wiss styrsel til näringens säkerhet och befordran bodde tilhopa, där bytet af deras waror, och köp och salu med in- och utlänskom skedde, och hwilka platser til äfwentyrs med plankwärk, förhuggningar, eller opkastade wallar och grafwar, i stället för stenmurar, warit omgifne. Desse borgerlige samhällen woro ock fria, utan den ordning, drift och fullkomlighet, som i senare tider. At nu Åbo warit en sådan Köp-Stad för wåra första i landet komna Fader, tyckes bestyrkas därigenom, at den är urgammal, och at om dess första anläggande ej et spår finnes. Så har ock ortens beqwäma belägenhet til rörelse åt lands och siösidan kunnat locka dem, at här fästa säte. Denne gissningens sannolikhet synes ock befästas genom Stadens Finska namn Turcu, som betyder Torg; hwilka slags namn, som de äro de enfaldigaste, så äro de ock gemenligen de äldste. Man bör icke heller förtiga, det Öfverst-Lieutenant STRALENBERG berättar, at hos Tartarerne Turuia och Tura, af ordet Turr, stadna, stå stilla, ännu bemärker en Hufwudstad och Residence. Min afsikt tillåter mig icke, at gå längre i denne och dylike betraktelser. De gamle finske Konungarne, om hwilka Sagorne här och där förmäla, torde wäl altså här och i nägden haft sina säten. Utom desse och andre sådane gissningar kunna wi intet framföra om Stadens första ålder. Och så urminnes dess födelse är, så okänd är ock dess ungdom och tilväxande.
Följande paragrafen.
Föregående paragrafen.
Innehållet.
Tillbaka till historiasidorna.
Takaisin historiasivuille.
Back to history pages.